Jag är så imponerad och fascinerad av hur kroppen sköter om allting. Jag menar att fast det skapas ett liv, liksom från ingenting, så funkar kroppen ändå. Jag som aldrig har svårt för att ta tag i saker har nu enorma trösklar att kliva över för att få något gjort överhuvudtaget. Det är väl kroppen som faktiskt säger åt mig att vila.Tur är väl det, men också ganska läskigt att uppleva. Det är ju inte jag!

 

Även om det är obehagligt på sitt sätt, får jag ju faktiskt bättre förståelse för andra som inte är som jag. När vi bodde i Umeå och pluggade både mannen och jag, hade jag så oerhört svårt att förstå mig på honom. Jag pluggade mycket, hade tydlig struktur och var alltid färdig med mina uppgifter medan han alltid har varit en sån som väntar till sista minuten med att slutföra skoluppgifter. Men nu så kan jag, även om jag inte förstår att man väljer att göra så, förstå känslan av att man inte, inte, inte vill göra något förrän man verkligen måste. Märkligt, jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga så ;) 

 

Joel somnade snabbt ikväll och jag njuter av tystnad och av att det just är kväll. Och så väntar jag på att mannen ska komma hem med burk-cola. Så fantastiskt gott!