Planen har nu blivit att läsa på halv- istället för helfart. Ska försöka ge mig på en marknadsföringskurs. Handlar mest om reflektioner och diskussioner så inget jätteavancerat. Märkligt bara hur allt annat plötsligt känns så viktigt när man egentligen bara borde ta tag i saken och göra klart uppgiften. I förrgårkväll t.ex. kändes det mer relevant att slänga ihop en nougatkaka kl 21:30 istället för att sätta mig ner och skriva. Får jobba på saken imorgon istället. 

 

Joel har blivit väldigt pappig, förutom vid läggdags då det nu ett par kvällar bara varit mamma. Häftigt på något sätt hur han redan nu ser sådan skillnad på oss. Att vi är olika, med olika kvalitéer. Vi är ju en mamma och en pappa och vi är bra på olika saker. Fint tycker jag. Sen upplever jag att Joel märker av att jag inte längre är riktigt mig lik. Jag är långsam, kan inte bära eller busa särskilt mycket, och mitt tålamod är betydligt kortare än vanligt. Än en gång är jag så tacksam för att vi är två, och för att vi är just vi två. Vi är ett rätt bra team ändå mannen och jag.

 

Ikväll satt vi och tittade på bilder från i somras och blev förundrade över hur långt bort det känns eftersom Joel var så liten då, jämfört med nu. Förundrade också över att vi får leva så som vi vill. Jag lever i min dröm, faktiskt. Även om allt inte är färdigt, inte självklart eller än färdigtänkt så lever jag där jag vill. Min största dröm har alltid varit att få ha en familj, att få vara mamma. Det är nog faktiskt det enda jag aldrig tvivlat på i livet, på min förmåga att vara mamma. Det är ständiga tankar kring hur jag är mamma på bästa sätt, men just att få vara mamma har alltid känts självklart. Har ju kämpat en hel del med att komma på vad jag vill bli och varit avundsjuk på dem som bara vet. Men jag har ju alltid vetat jag med. Jag har alltid velat bli mamma. Och det är jag ju nu. Snart till två dessutom!