Varför pratar vi för lite om hur det faktiskt är att bli mamma? När man väl börjar prata om det har många väldigt liknande upplevelser som slutar i frågan: Varför visste vi inte om det här innan? Varför pratar man om amning, förlossning, och fysiska förändringar men lämnar de psykiska? 

 

Om jag fick gå tillbaka och göra om min upplevelse skulle jag vilja säga till mig själv såhär: 

 

Du ska bli mamma. Det är fruktansvärt. Sluta inte läsa här och släpp din dröm om att bli mamma för då missar du poängen. Det är fruktansvärt på många sätt. Under nio månaders tid förändras din kropp, men framförallt du själv. Hjärnan gör allt den kan för att försöka föreställa sig och förbereda dig på hur det ska bli att vara mamma. Hur du ska vara, hur du ska göra och kanske mest av allt, föreställningar om hur du ska känna. Och hur blir det då när inget blir som du föreställt dig? 

 

Först går du igenom en förlossning, förhoppningsvis något som med tiden blir en bra upplevelse men som för många blir traumatisk. Efter en sådan upplevelse har du sedan en föreställning om att du ska älska din lilla bebis mer än allt annat från första sekund. Hur blir det då när du inte känner dessa känlsor för bebisen som ligger på ditt bröst? Jo du blir rädd, och du skäms för dina känslor så du förtränger dem och försöker få det att se ut som att du känner annat. Du trycker ner ditt redan smala självförtroende.

 

Sen ska den lilla bebisen äta. Du är den som ska förse det lilla miraklet med mat, natuligt och enkelt skulle man ju kunna tro, men kanske blir det inte så. Kanske får du problem så som besvärliga sår eller stockning, eller också vill den där lilla människan inte gapa ordentligt, eller också släpper den lille människan taget och bara krånglar. Hur var det då med den där inställningen om att amning är naturligt och bara ska fungera? Vad känner du då du inte klarar av att ge ditt barn mat? Du trycker ner dig själv lite till och känner dig som världens sämsta mamma och tänker "stackars barn som fick mig som mor".

 

Självklart bidrar för lite mat till att barnet sällan är nöjd. Barnet skriker och du förstår inte varför. Du provar allt och trötthet och irriration tar över. Du har fortfarande inte hittat känslorna av hängiven kärlek till det lilla underverket och samvetet över det gnager. Under all den här tiden har du dessutom troligtvis besvärlig värk i kroppen, och du ska försöka acceptera och älska din nya kropp. Det är svårt.  

 

Men.

Sen vänder det. Det lilla miraklet börjar le. Börjar söka efter dig med blicken, och när miraklet väl låser fast sin blick i din, så ärlig och så ren, så slår kärleken till och börjar växa. Barnet får i sig mat, växer och utvecklas och du får följa med. Du börjar bli dig själv igen både fysiskt och psykist och glädjen börjar tränga undan all oro. Du inser att bebisen helst av all är hos dig, att ingen annan än du kan få barnet lugnt och nöjt. Självförtroendet växer. Du älskar den där lilla skrutten, Du älskar den där lilla skrutten mer än något annat. Och när barnet blir större och du får en stor kram, en blöt puss eller höra barnet säga: "mamma" för första gången, då är kärleken ännu större än vad du kunnat föreställa dig. 

 

Du förändras som människa. Du blir en bättre person. Du blir mer ödmjuk mot livet. Du får en bättre förståelse och empati för andra. Du förstår plötsligt meningen med livet. Du har blivit mamma. 

 

Ge inte upp. För du kommer dit.

Du kommer bli världens bästa mamma.