Nu var det allt längesen jag skrev ner några rader. Det började på midsommar med en magsjuka. Jag funderade länge på hur jag skulle beskriva det, så tillslut blev det ingenting. Och när väl ingenting kom, kändes det som att jag inte kunde påbörja något annat. Så ingenting blir här och nu någonting så vi tar oss vidare. 

 

Midsommar.

Joel åker på magsjuka och kräks. Är blek, smal och liten. Fy vad det sliter i mig. Det liksom river till i hjärtat. Skrapar, långsamt. När sedan jag själv började må illa kom den där känslan av "jag-finns-här-utan-framtid" tillbaka. Så som jag kände efter att Joel kom. Jag är inte rädd för sjukdomar, tycker inte det är särskilt obehagligt att spy, men ändå så lät jag mig själv hamna i den där känslan av att morgondagen inte finns till. Så nu har jag kommit till en insikt. Så här är jag. Så här känner jag. Och jag kan göra något åt det. 

 

Jag menar, en magsjuka är ju inget farligt. Alla barn ska ju vara sjuka många gånger om, det hör ju liksom till. Så, istället för att se misslyckande på mig själv då den där gnagande känslan i magen kommer ska jag vara beredd och ta mig ur den. Planera, tänka framåt, bestämma och fokusera på att vara som min mamma var mot mig när jag var liten och sjuk. Omhändertagande. På alla de sätt och vis.

 

Sådär. Nu kan vi gå vidare.