Nu har min fina fina mormor äntligen fått flytta hem och "fattat Ingvars hand" så som min morbror sa under begravningen. Tänk att få leva med det hoppet. Att det inte tar slut. Och att vi ska få ses igen. Begravningen var vacker och fin på alla de vis. Sorglig som bara den såklart, men mormor hade ju levt sitt liv färdigt och därför ligger sorgen i min egen saknad. 

 

Jag har funderat mycket på hur det ska bli nu när mormor inte finns här längre. Mittpunkten har flyttat en våning upp och det blir upp till oss i släkten att se till att skapa andra punkter och anledningar till att ses. Släkten är ju något av det finaste jag har. Sen var mormor en riktig bönekvinna så som det sades många gånger under helgen. Hon bad. Schemalagt för oss alla. Och vad jag varit buren av hennes och morfars böner många gånger! Jag är så glad att Isak hann träffa mormor ett par gånger han med så att även han fick ta del av hennes böner. Jag ska aldrig glömma hur hon greppade mina händer och bad så innerligt för mig. Hur ska det bli nu utan dessa böner? Jag får väl helt enkelt ta efter och börja be schemalagt! Verkar ju vara det enda som fungerar om man ska få något gjort :)